Ett brev till mina favoritläsare

Mattias Heikkis artiklar under de här åren är många.

Hörni, vi måste ta ett brejk.

Jag ville berätta det för er eftersom det känns schystare. Det är bättre än att jag plötsligt bara försvinner från KIF-sajten.

Jag tänker att det är så kompisar behandlar varandra, snarare än att bara sluta höra av sig.

För det är så jag ser er läsare.

Som mina kompisar.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas.

Det som nu är ett journalistyrke i Norrköping började med ”böcker” om ishockey och fotboll hos min dagmamma Lollo på Duvvägen.

Att skriva är egentligen är det det enda jag har gjort yrkesmässigt. Ja, om man bortser från att plocka hjortron i Tornedalen eller att putsa porslinsdockor i en souvenirbutik i London.

Sport, blåljus, krim, allmänna nyheter. Ämnena som jag har skrivit om genom åren har varierat stort. Likaså läsarna.

Men ni är mina favoriter.

Det här är inget tomt fjäsk, utan helt sant. Och jag tror jag vet varför vi har varit en så bra matchning.

Eftersom jag själv är supporter vet jag vad supportrar vill läsa om. Och eftersom ni inte har fått den här typen av läsning någon annanstans har vi varit perfekta för varandra.

En riktig drömdate.

Ni är mina favoriter för att vi delar samma passion och kärlek till vårt KIF.

Men också för alla fina ord som jag har fått höra och läsa under min tid på KIF:s sajt.

Jag vill tacka för alla dem. Jag känner verkligen hur ni har uppskattat det som jag har gjort. Och det har gett mig en enorm energi. Det har varit bränslet som har hållit igång skrivmaskinen.

Rapporterandet från vår fina förening skulle bara vara i en säsong. Men det blev sex.

Eller blev det sju? Jag har tappat räkningen.

Det är lätt hänt när man har roligt. Tiden rusar när man mår bra.

Det är tråkigt att säga hejdå. Men huvudskälet till det ett väldigt roligt sådant.

Jag måste frigöra tid i min kalender just nu. För ”böckerna” om fotboll och ishockey från 80-talets barndom ska bytas ut mot en riktig sådan. Med hårdpärm, utgivet av ett förlag.

I höstas skrev jag och min medförfattare Jan Melle på alla papper med förlaget Ordfront.

Vi skriver om ett ämne vi verkligen brinner för: Ungdomsidrotten.

Titeln är ”En handbok för idrottsföräldrar”.

Vi vill att så många barn som möjligt ska hitta till lagidrotten. Vi vill att så många av deras föräldrar som möjligt följer med och stärker upp den svenska idrottsrörelsen.

Och med vår handboks hjälp hoppas vi att landets alla idrottspappor och mammor blir varmare, smartare, roligare och bättre för sina barns idrottande.

För de har nyckeln. De spelar den enskilt största rollen i sina barn liv – på och utanför planen eller isen.

Vi hoppas att vår bok stärker familjebanden, rustar upp våra föreningar och i slutändan hjälper till att bygga samhället vi lever i.

För ta en titt i nyhetsflödet. Allt elände som sker pekar på en sak:

Sverige har aldrig behövt idrottsrörelsens goda krafter mer än nu.

Nog med smygreklam.

Tack än en gång, hörni.

Jag säger inte hej då utan på återseende. När då? Jag vet inte, allt handlar om att ha tid. Men om inte förr så senare.

Jobbet jag har gjort för KIF har skett under de hektiska småbarnsåren. Om ni tycker att flödet har varit aktivt då, så vänta bara.

Även jag kommer att bli gammal och gå i pension en vacker dag.

Som pensionär kommer jag att ha all tid i världen.

Då jäklar ska ni få se på uppdaterad KIF-sajt!