Musikerna bakom den nya KIF-låten. Ljuv musik - och riktigt snygga tröjor!

”Sen -88 har vi stått som en och vi ska stå länge än...Med Ripan på vårt bröst ska vi segra igen!”

Låter det som ljuv musik.

Och det är det också.

Det är en textrad hämtat från en sprillans ny Kiruna IF-låt.

Att skriva låtar om vårt kära Kiruna IF börjar bli en tradition.

Förra säsongen släpptes en med sköna ska-toner.

Läs mer: Kult-artisterna bakom nya KIF-låten 

Men nu snackar vi mer traditionell hockeymusik, hårdrock med 80-talsvibbar.

Bakom den nya låten ”Svart, vid och röd” står Christer Salomonsson.

Han är en av många utflyttade Kirunabor som vägrar att byta hockeysympatier trots att man bor i en ny stad, utan slaviskt följer Kiruna IF på distans.

Tillsammans med Mattias Rick på trummor, Annelie Löfgren på sång och Peter Falk på gitarrer har basisten Christer hunnit med att skriva den nya låten lagom till onsdagens derby mot Kiruna AIF.

- Det är en riktig rockdänga med lätt text som sitter i pannbenet som en smocka. Samtidigt ska den beskriva relationen mellan KIF, spelarna och fansen.

Hur känns det nu när låten är klar?

- Det känns nervöst innan den har spelats upp. Man vet ju aldrig vad folk ska tycka om den. Musik upplevs ju så olika från person till person, säger Christer Salomonsson.

Låten kommer att spelas upp som en introlåt när KIF-spelarna skrinnar ut på Lombis is inför derbyt mot Kiruna AIF.

Den kommer senare att släppas på gruppen Last Runs sida på Spotify.

- Jag tillägnar den till Joel Törmä på hans stora dag, säger Christer Salomonsson.

Undertecknad har fått tjuvlyssna på den.

Betyget: Fem Joel Törmä av fem möjliga!

Mattias Heikki

Gillar du Mattias Heikkis texter på hemsidan?

Visa det genom att swisha en liten slant till KIF.

123 601 38 41

Islanders firar ännu ett mål när Rangers besegrades i stadsderbyt. Foto: Mattias Heikki

Kiruna IF mot Kiruna AIF är Sveriges enda stadsderby.

Faktum är att sådana matcher är ovanliga i hockeyvärldens högre serier.

Men hemsidan tog fram världskartan, letade, och hittade ett – i New York City.

Vinterns första snöflingor känns alltid magiska.

Jag har oftast upplevt dem på gatan jag växte upp. Men jag är långt ifrån Duvvägen och Sandstenberget nu. I år ser jag premiärflingorna singla ner i East Village på Manhattan.

Passande med hockeyväder. Det är ju matchdag i Brooklyn.

När promenaden når Chinatown öser snön ner. Jag söker skydd på första bästa café och tar vad de erbjuder.

Blaskigt svart kaffe och en chokladmunk stor som Jesper Erikssons plockhandske.

Synd bara att den smakar ungefär likadant också.

Jag drar vidare söderut för att undvika att bli sjöblöt. När jag kliver upp ur tunnelbanan på Wall Street ger jag upp.

Det snöar sidledes, sikten är lika klar som för en målvakt när Johan Kruukka skymmer i powerplay.

New York tvingas konstatera att säsongens första snöstorm är ett faktum.

Min gissning är att det kommer att bli kaos.

Utanför Barclays Center plogas det för fullt i snöyran.

Snö eller inte. Bilisterna har lika bråttom som vanligt. Det skvätter upp stora vattenkaskader från pölarna på Flatbush Avenue. Det tutas – men det gör det å andra sidan hela tiden, oavsett väderlek i den här stan.

Den mysiga, lilla italienska restaurangen Broccolino blir min räddning.

Jag sitter och lyssnar. Jag är i Brooklyn nu. Det hörs på dialekten. Personalen och stamgästerna pratar som plockade ur filmerna Maffiabröder eller Gudfadern.

Eller som min bordsgranne Paul säger: ”Jag är inte italienare...jag är sicilianare...”

”Det kanske är bäst att jag går...jag vill inte hamna i East River”, kontrar jag.

Han skrattar högt. Isen är bruten.

Paul älskar sitt New York Rangers. Är du från Sverige? Då kommer snacket om Henrik Lundqvist igång. Han är tydligen tyvärr inte lika bra längre, om man ska tro Paul.

Den gråhåriga pensionären är så långt ifrån en kriminell gangster man kan komma. Varm och full av Rangershistorier.

Men han varnar. Det kan bli slagsmål inne på arenan. Och om det händer så är det han och bästa kompisen Ed som ryker ihop på läktarna.

Ed sitter mitt emot. Han håller på New York Islanders och nu kan den äldre mannen inte hålla tyst längre.

Han har fått nog av allt Rangerssnack.

”Kan du tänka dig att Rangers var med när ligan startade 1942 och ändå bara vunnit Stanley Cup en gång? EN GÅNG, hahah!”

Han har skryträttigheterna i det här stadsderbyt. Nykomlingen från utsidan av stan, (bildad 1972) byggde en dynasti med sina fyra raka titlar i början av 1980-talet.

Paul bara skakar på huvudet. Han tycks ha hört det förr.

Han byter snabbt ämne. Han menar att jag borde gå på hockey i Madison Square Garden istället.

En riktig hockeyarena jämfört med det här bygget.

Barclays Center fungerar som ett provisoriskt hem för Islanders medan deras nya arena byggs på Long Island (där laget hör hemma, det hör man ju på namnet).

Ed är inte glad över att behöva gå hit för att se sitt lag. ”Klä dig varmt, det är svinkallt där inne. Arenan är inte lämpad eller byggd för ishockey”.

Jag börjar göra mig redo för avfärd.

”Nej, sitt kvar, det är ännu gott om tid”, bräker New Yorkborna.

Jag hade gärna pratat mer med herrarna men jag har aldrig sett en NHL-match live. Kvällens känns speciell. Något som jag har längtat till länge och nu kan jag inte vänta längre.

Jag undrar vad som väntar mig.

”Allvarligt, kan det uppstå bråk när fansen inte är uppdelade?”, frågar jag, från mitt engelska fotbollssupporter-perspektiv.

”Nej, nej, det är alltid lugnt. Ja, så vida inte Flyers-fansen är här. De är de värsta”, utbrister Ed.

Jag pekar ut genom fönstret, på den snöklädda, parkerade bilarna. Jag undrar om New York är beredd på ovädret.

Paul tittar på mig med sina isblåa ögon: ”Har du sett en enda plogbil ute i dag? Nej, just det!”

Jag gissar fortfarande på att det kommer bli kaos.

Säkerhetskontrollen går snabbt. Metalldetektorerna och säkerhetsvakterna är så långt ifrån Lombia ishall du kan komma.

Det är priserna i kioskerna och restaurangerna också.

En burk starköl kostar 140 kronor.

Den där hamburgaren jag åt i Narvik 2010 känns plötsligt som rena fyndet.

Apropå mat, vad de tar för käket här vill jag inte ens veta. Jag har ingen lust att ringa till Nordea mitt i natten för att öka på huslånet och prata amorteringsplan.

Det är förmodligen det som krävs för att äta sig mätt på det här stället.

Men det stoppar inte amerikanarna. Det äts – mycket, sedan äts det lite till.

Kringlor, feta korvar, nachos med smält ost, pizza, pommes och chips. Ja, allt du kan tänka dig.

Spelarna glider in och jag älskar det!

Lamporna, musiken (nästan bara bra hårdrockslåtar), speakern.

Vilken show! Det är som förväntat.

Men när jag tittar mig omkring blir jag förvånad. Arenan är ungefär halvfull när matchen drar igång.

Vädret kanske spelar roll?

Ja. Efter en period sätter sig en bänkgranne ner. Han är blöt som en hund och svär åt the foaking wethaa (vädret) som gjorde att trafiken stod still och att hans resa hit tog tre timmar istället för en.

Stämningen är sval i hallen. Och det beror nog inte bara på vädret. Under matchen slås jag av att man hör ett högt sorl runt om rinken.

Jag noterar att alla som sitter intill oss har antingen fullt upp att prata med stolsgrannen – och att äta mat, så klart.

Islandersfans och Rangersfans sitter mixade med varandra. De flesta verkar ta själva matchresultatet med en axelryckning.

De verkar mer vara här för showen, maten, drycken och sitt sällskap.

Ungefär som att gå på bio, fast du slipper sitta tyst.

Tyvärr befarade jag det här. Men jag förstår också varför det är så här.

Islanders-Rangers är visserligen ett stadsderby. Men grundserien innehåller 82 matcher – sedan kan slutspelet äntligen starta.

Är den här matchen viktig? Är över huvudtaget någon av de första 70 matcherna viktiga?

Ju längre en grundserie är, desto mindre betyder varje enskild match.

Det är som ett glas med saft. Ju mer vatten du häller i det, desto svagare kommer det att smaka.

Jag gillar inte idrott med låga insatser.

I somras besökte jag ett helt annat derby. Chelsea-Arsenal på Stamford Bridge. Skillnaden är slående. Fokuset på läktarna i London är totalt och skarpt som ett rakblad. Man följer varje passning och tackling som om det vore säsongens sista.

Varje mål firas i total extas.

För de tre poängen där och då är lika mycket värd genom hela säsongen eftersom mästaren koras efter en rak serie.

Det gör att fansen lever sig in i matchen därefter. Äta och dricka kan man göra sen.

Och förresten? Att blanda fansen? Aldrig i livet. Inte i engelsk fotboll.

I serielunken i NHL stiger inte temperaturen till Premier League-grader. De håller sig snarare på samma nivån som snöovädret utanför. Lika kylig som Simon Thyni vid ett friläge.

Det är precis så här jag inte vill att idrotten ska vara.

Det ska vara är passion och tävling. Mycket ska stå på spel. Ju mindre, desto mer meningslös blir upplevelsen.

Jag ser samma fara med SHL och Hockeyallsvenskan. 52 omgångar är även det alldeles för mycket.

Även den svenska hockeysaften är för utblandad.

Hockeyettan är undantaget. Serien är kort och börjar om efter jul och det gör spänningen är högre inför varje match.

Till en början är det mest de utspridda Rangersfansen som hörs i hallen, tack vare den tidiga 2-0-ledningen.

Lets-go-Rangers...Lets-go-Rangers.

Men Anthony Beauvilliers första hattrick i karriären vänder matchen.

Efter 5-3 får Henrik Lundqvist nog och lämnar buren. Kanske har Paul rätt. ”Hank” är inte så bra som han en gång har varit.

Islanders vinner med 7-5. Och sången förbyts till Islanderfansens You-cant-beat-us... You-cant-beat-us.

Ännu en påminnelse till grannarna om hur svårt de har att slå lokalrivalerna.

Men stämningen är hela tiden vänlig fansen emellan, trots att promillehalten är ganska hög på sina ställen.

Det finns inte en tillstymmelse till trubbel.

Inte ens Paul och Ed ryker ihop.

Innan jag lämnar den väldiga arenan som Jay Z fyllde till sista plats – åtta kvällar i rad hösten 2012, måste jag dra en till story.

Den kanske märkligaste.

I periodvilan gick jag in på herrarnas och möttes av en udda syn.

Till vänster: Åtta pissoarer. Till höger: Fyra bås. Rakt framför mig, längst bak mot väggen: En säkerhetsvakt – käkandes en macka.

Inte ens i en trång och fränt urindoftande toalett kan amerikanerna låta bli att äta.

När jag kommer ut i snömodden står trafiken stilla på Atlantic Avenue. Som en lång tutande mask av billampor.

Snön fortsätter att spruta ner. Räddningen blir att gå under jord.

Personen som uppfann tunnelbanan var ett geni.

Jag kommer aldrig att glömma min första NHL-match. Men ärligt talat ser jag mer fram emot derbyt mellan Kiruna IF och Kiruna AIF på onsdag.

Trots att jag inte ens kan vara på plats för att se det.

Idrott handlar inte om mjuka säten, god mat och dyr öl. Det handlar om att verkligen vilja se sitt lag vinna, att känna hjärtat hamra i kroppen av en blandning av oro och glädje.

Laget i mitt hjärta spelar inte intill höga skyskrapor i New York.

Deras stadsderby spelas på andra sidan jordklotet, norr om Polcirkeln, i min hemstad.

Kom igen Kiruna IF!

Mattias Heikki

Gillar du Mattias Heikkis texter på hemsidan?

Visa det genom att swisha en liten slant till KIF.

123 601 38 41

Olle Hellström har varit ett stort utropstecken den här säsongen. Foto: Mats Åstrand

Han ville bli hetare framåt den här säsongen.

Och det har han verkligen blivit.

Sju mål. Elva assist. Ett stort utropstecken.

- Flytten till Kiruna har betytt väldigt mycket, säger Olle Hellström.

KIF:s nyförvärv från Valbo har tveklöst blivit en supersuccé för Kiruna IF. Förutom poängen har den 21-åriga backen visat upp en skön spelblick och en låååång och viktig klubba i det defensiva arbetet.

Läs mer: Stor back klar för KIF 

Flytten till Kiruna har blivit så mycket mer för Olle Hellström än vad han trodde innan lasset gick norrut.

- Jag har fått ta ett större ansvar både i laget och på jobbet. Det har hjälpt mig jättemycket, säger han.

Olle vikarierar som engelskalärare på fina Högalidskolan och verkar trivas där lika bra som han trivs i KIF-tröjan.

- Ungarna är jätteduktiga och pratar nästan flytande engelska redan. Jag har blivit så väl bemött av både elever och kollegor här på skolan. Det är viktigt att ha något att gå till utanför hockey för den sociala biten skull.

Hur har Kirunaborna tagit emot dig?

- Väldigt bra. Alla kollegor är hur bra som helst. De pratar mycket och är väldigt inbjudande, säger Olle Hellström.

Han är lite trött när hemsidan ringer upp. Laget kom hem sent från bortaresan till Piteå. Olle hade svårt att sova i bussen längs med E10 norrut.

- Jag satt och tänkte på matchen, det kändes surt att förlora den. Men jag satt och pratade med de andra längst bak i bussen också så det var roligt.

Kiruna stod upp bra mot de redan klara seriesegrarna på bortaplan.

- Vi gjorde en riktigt bra match faktiskt. Vi kom ut med full fart och försvarade oss bra och kontrade riktigt vasst. Tyvärr är Piteå ett riktigt bra lag som straffar oss hårt för våra misstag.

KIF hade ett jätteläge att vinna matchen. Vid ställningen 1-1 fick man chansen i powerplay i slutet av tredje perioden.

- ”Leo” sköt ett skott som studsade ut till Calle som nästan hade helt öppet mål. Men då gjorde Joel Vennström en monsterräddning. Vi hade något stolpskott också dessutom, säger Olle Hellström.

Piteå vann till slut med 2-1. KIF:s enda mål prickades in av honom själv. Så här beskriver han det:

- ”Palo” bröt ett uppspel och hittade mig på bortre blå. Jag tog in den i zonen och sköt ett slagskott. Jag tror att Piteåmålvakten var lite skymd annars hade han nog inte släppt in den.

Det var Olle Hellströms sjunde mål för säsongen. Fem av dem har kommit på skott utifrån och två från frilägen. En imponerande siffra med tanke på att vi bara är halvvägs in på säsongen. Och med tanke på att han inte gjorde ett enda

i fjol i Valbo.

Läs mer: KIF-backen hyllas av Hockeyettan 

- Jag har alltid känt att jag har det offensiva spelet i mig. Som jag har berättat tidigare så hade jag kanske för stor respekt för de äldre under förra säsongen, samtidigt som jag inte riktigt fick förtroendet. Här i KIF har jag verkligen fått det. Jag har spelat mycket och fått självförtroende tack vare det. Det har gått min väg den här säsongen och det känns skitbra.Samtidigt har jag spelat med väldigt bra spelare. Det är nästan bara att ge pucken till Leonard Forselius så har man en assist.

Har ditt självförtroende någonsin varit bättre?

- Det är tveksamt. Det gick bra under juniortiden i Karlskoga men det här toppar nog det.

Har din tid i Kiruna blivit som förväntade dig?

- Mycket mer än så. Jag kom hit med förhoppning att få speltid och mäta mig med de andra i laget och i serien men det har gått bättre än så.

Och utanför hockeyn?

- Det funkar hur bra som helst. Jag trivs som sagt på jobbet, bor granne med Calle Källström och så har min flickvän Sofie flyttat upp hit också. Hon har fått jobb och några nya vänner och trivs bra hon också.

Då så! Vi vill gärna skriva tioårskontrakt med dig, är du redo med pennan eller?

- Haha! Jag ser självklart Kiruna som en väldigt bra plats att utvecklas på. Men jag kan idag inte säga att jag kommer att stanna här i tio år. Jag vill fortsätta att utvecklas så mycket som möjligt och självklart har jag KIF i åtanke inför nästa säsong också. Med tanke på det förtroendet jag får här och hur jag har utvecklats hittills kan jag absolut tänka mig att bli kvar här nästa säsong också.

Det är skönt snack som klingar gott i KIF-fansens öron.

Men än är det inte dags att börja tänka på nästa säsong. Lång ifrån.

På onsdag väntar Kiruna AIF i Sveriges enda stadsderby i ishockey.

Olle Hellström kan knappt vänta.

- Det ska bli hur kul som helst. Jag hoppas att det kommer lika mycket folk som det gjorde i förra derbyt. Det känns som att det kommer gå våran väg på onsdag.

Vad får dig att känna så?

- Vi har gjort några riktigt bra matcher här på slutet och vunnit en del matcher. Vi har spelat mycket bättre än tidigare och vi kommer in till den här matchen med ett helt annat självförtroende, säger KIF:s succéback.

Onsdag, 19.00 är det alltså som gäller.

Och som bekant kommer Kiruna IF att visa sin största uppskattning till en stor legendar när man väljer att hissa Joel Törmäs nummer 21 i taket.

Det får ni inte missa.

Mattias Heikki

Gillar du Mattias Heikkis texter på hemsidan?

Visa det genom att swisha en liten slant till KIF.

123 601 38 41