Dela nyhet
"Nikolaj var väldigt speciell"
29 jan 2018 0 kommentarer
Mikael Grundén var med under en väldigt speciell tid i Kirunas ishockeyhistoria.
Två föreningar blev en.
Och sen kom ryssarna.
- Nikolaj Putjkov var en väldigt speciell person, minns KIF:s materialförvaltare.
För ett litet tag sedan berättade hemsidan att Mikael Grundén var tillbaka i Kirunas ishockey igen efter att ha varit borta från den i hela 23 år.
Då lovade hemsidan att återkomma med lite sköna historier från 1990-talet när ishockeyn i Gruvstaden fick en renässans efter många tunga år.
Vi tar det i turordning. 1988 slogs IFK Kiruna och Kiruna AIF ihop och bildade Team Kiruna IF.
Det blev startskottet på en framgångsrik period där Kirunas representationslag till och med var uppe och nosade på en plats i dåvarande Elitserien.
Så här upplevde Mikael Grundén sammanslagningen:
- Det var något oerhört välbehövligt eftersom bägge lagen låg risigt till ekonomiskt, säger han.
Plötsligt blev två omklädningsrum ett på Lombia. Det må låta dramatiskt men inte om du frågar Grundén.
- Känslan som jag minns den var att det kändes som att det alltid hade varit så. Alla spelare kände varandra sedan tidigare och övergången gick väldigt smidigt.
När man plötsligt har två A-lag att plocka spelare ur är det inte så konstigt att man kan bygga ihop ett stjärnspäckat lag.
Kolla in lirarna i den här länken bara!
Och framgången kom direkt. Nyfödda Team Kiruna gick till allsvenskan efter jul redan första säsongen.
- Vi hade ett bra lag. Och om jag inte minns fel så var samtliga utom en Kirunagrabbar, bara det var unikt. Från tränare och neråt. Det var nog bara Kari-Yli Mäenpää som inte var från Kiruna, säger Mikael Grundén.
Hur togs sammanslagningen emot på stan?
- Som jag minns det var det positivt. Säkert inte från alla håll men överlag i alla fall. Sedan hjälpte det ju att det gick bra direkt och vi fick möta lag som Björköven, Frölunda och Vita Hästen.
Det blev totalt fyra år i Team Kiruna för Mikaels del. Två år med Göte Wälitalo och Bengt Waaranperä som tränare två med en helt annat profil.
Mina damer och herrar, möt Nikolaj Putjkov.
Formad i den sovjetiska hockeyskolan var han något helt annat än vad killarna i Kiruna var vana vid.
Med sig i bagaget hade han den då 58-årige före detta landslagsmålvakten ett OS-guld från Cortina 1956, ett OS-brons från Squaw valley 1960, ett VM-guld från Stockholm 1954 och fyra VM-silver.
Lite väl många missade guldmedaljer kan tyckas nu när man tittar tillbaka och tänker efter. För den sovjetiska hockeymaskinen minns man ju som ständigt vinnande. Men det ska sägas att det här var under den sovjetiska ishockeyns tidiga år.
Notera bör man att ett av de silvermedaljerna kom efter en finalförlust mot Sverige 1957 där Kirunagrabben Eilert ”Garvis” Määtä vann guld med Tre Kronor.
Efter 90 landskamper och spel i MVO Moskva och CSKA Moskva i den sovjetiska ligan blev han tränare.
Han var assisterande i landslaget 1973 och 1974 men framför allt var han tränare i SKA Leningrad/Sankt Petersburg under många, många år. Där hade han Team Kiruna-legendarena Igor Vlasov och Sergei Tepljakov i sitt lag under många år.
2005 avled Nikoaj Putjkov, 75 år gammal. Han ligger begravd på Norra kyrkogården i Sankt Petersburg.
Må han vila i frid.
Hur var då denna mytomspunne tränare? Vi frågar Mikael Grundén.
- Han var väldigt speciell. Väldigt kunnig. Han hade den ryska ledarstilen som tränare. Han gick runt och kollade att spelarna låg i sina hotellrum och sov om nätterna under bortaresorna. Han var lite militärisk. De yngre spelarna skulle träna hårdast på träningarna, men samtidigt krävde han mer av de äldre under matcherna, minns Grundén.
2014 kunde man läsa en artikel i Expressen där Johan Tornberg berättade att han en gång blev pryglad av den ryske tränaren.
Så här beskrev han vad som hände i omklädningsrummet efter en match.
”När jag inte förstod vad han menade så drog han klubban i ryggen på mig så jag fick mig lägga mig på bordet, mitt i omklädningsrummet, med hela laget runtomkring, så daskade han mig på arslet med klubban tre gånger, stenhårt.”
Herre gud. Man kan lätt konstatera att ishockeyn har förändrats en hel del sedan dess.
Putjkov ställde höga krav och högst krav ställde han nog på sina ryska spelare Igor Vlasov och Sergei Tepljakov. Oförglömliga spelare som självklart Mikael Grundén minns väl.
- Igor var fruktansvärt duktig, Sergei också för den delen. Men Igor hade nog kunnat gå till vilken elitserieklubb som helst på den tiden. Jag tror att några hörde av sig men han blev kvar i Kiruna.
Hur var de som personer?
- De var väldigt ödmjuka bägge två. Sergei var mer av en spillevink. Igor påminde mig alltid att prata svenska med honom, han ville lära sig det så fort som möjligt. Han satt och pluggade i bussen, minns jag.
Stämmer myten att Igor tränade med extra tyngder för att göra det svårare på träningarna?
- Ja, det hände faktiskt. Han hade någon tyngd som satt fast på klubban med karborreband. Han hade även en viktväst på sig ibland.
Det måste vara ovanligt...
- Ja, jag har då aldrig sett det varken före eller efter.
De ryska rubinerna i Team Kirunakronan finns det anledning att återkomma till någon annan gång här på hemsidan.
Låt oss forska lite mer i ämnet Nikolaj Putjkov.
Pratade han engelska?
- En blandning av lite engelska, mycket ryska och lite svenska. Han hade många roliga uttryck för sig.
Var han glad av sig, eller arg?
- Han var rätt glad och öppen och berättade många historier från sin karriär, bland annat att han stod i VM-finalen som Sverige vann. Han var väldigt atletisk trots sin ålder. Han var med på isen under träningarna och när vi delade rum på resorna var det morgongymnastik som gällde när han klev upp.
En annan myt som cirkulerade bland de hockeyintresserade i Kiruna på den tiden var att hans tränarstil var stenhård och ”rysk”.
På Lombias is blåste nya, östliga vindare. De nya övningarna var något...vad ska vi säga...annorlunda.
Eller vad sägs om att hoppa över målburen, någon?
Det är något som Mikael Grundén inte minns. Men hemsidan kan inte släppa det utan forskar vidare i ämnet. Vi ringer upp en annan Team Kiruna-legend: Hans Huczkowski.
Han bekräftar historien om målburarna!
- I början ville han att vi skulle göra det. Han tog med sig ryska övningar som var väldigt annorlunda men också farliga. Det hände många gånger att man gjorde något som man inte borde göra, dyka över häckar och bockar till exempel.
Skadade sig någon spelare?
- Nej inte allvarligt, bara skrapsår och blåmärken. Men ibland räcker det ju med att förste man provar så inser resten av gänget att det är livsfarligt. Putjkov insåg till slut att vi i Kiruna inte var som ryssarna, utan vi kunde säga emot och vägra göra saker.
Ja, det blev en riktig kulturkrock inlednigsvis mellan Kiruna och mannen formad under Sovjettiden. Det Nikolaj Putjkov först inte förstod var att spelarna i Team Kiruna jobbade åtta timmar innan hockeyträningarna.
- Han trodde först att vi kunde träna hur hårt som helst och hur länge som helst men efter att han fick göra besök hos oss på arbetsplasterna förstod han var han hade hamnat, säger Hans Huczkowski.
Hur var han på isen?
- Han var överallt. Han ville vara med i händelsernas centrum och ibland small det.
Tacklade han er?
- Nej, men det blev lite krockar då och då eftersom han inte kunde hålla sig till sargen, utan ville komma så nära spelarna som möjligt.
Var han i bra form?
- Riktigt bra form. Han hade en gymnast-kropp och var väldigt vig.
Jag läste i en artikel att Jonas Andersson Junkka fick gå på en tandkontroll hos Putjkov innan han fick träna med A-laget. Minns du det?
- Haha, nej det har jag ingen aning om.
Fick du gå på en tandkontroll?
- Nej, det fick jag inte.
Enligt den förre Team Kiruna-forwarden brann verkligen den ryske tränaren för ishockeyn. Att han hade en stark vilja är något som bevisas i nästa citat från Huczkowski. Läs det här, hörni:
- Han var envis som bara den. Jag minns att han stod upp i bussen hela vägen till Sundsvall en gång.
Va?
- Han hade ont i ryggen och kunde inte sitta ner. Det är nog inte många som hade gjort det.
Det är ju helt sjukt.
- Ja, det tyckte vi spelare också. Han var över 60 år gammal och såg inte så bra. När vi skulle se film på bussen minns jag att han körde med dubbla glasögon. Det såg rätt roligt ut.
Det kan ju ni ju tänka på nästa någon gång en bussresa känns lång och rumpan börjar domna.
Putjkov stod upp – hela vägen till Sundsvall.
Hans Huczkowski var en forwardstyp som ensam var värd entrépengen när han spelade i Lombia.
Och han var inte ensam om det på den tiden. Han bildade kedja då och då med Hans Wallson och Igor Vlasov. Men den mest kända formationen var andrakedjan med Sergei Tepljakov och den kloke centern Janne Nilsson.
När vi ändå är inne på ämnet Ryssland måste vi låta ”Hasse” berätta om Igor och Sergei.
- Vlasov var ett språkgeni som lärde sig svenska snabbt. Han var en riktigt bra kille och en stor bidragande orsak till att hockeyn var så framgångsrik i Kiruna då. Man lärde sig mycket av Vlasov.
Som vad?
- Han var på en helt annan nivå än vad vi var till exempel i en mot en-lägen. Han tipsade om att kolla åt vilket håll backarna hade sina skridskor, eller titta på vilket ben målvakten har tyngdpunkten när man kommer fri. Det var sånt man inte hade tänkt på innan.
Hur var det att spela med honom?
- Det var ganska lätt. Han var så bra på att hitta luckor åt andra eftersom han själv drog på sig så hård bevakning. Han kunde ha två spelare på sig och då blev det fritt fram runt omkring.
Och Sergei då?
- Det tog längre tid med språket för hans del men han var alltid positiv, glad och framåt. Han älskade verkligen ishockey. På isen var han teknisk, snabb och en riktig måltjuv.
Hur skulle du beskriva Vlasov på isen?
- Han var allt. Han var för bra för den serien. Ibland kunde han ta en rightklubba på träningarna och ändå vara bäst på isen.
Hur kändes det?
- Ja...man kände att man hade en del att jobba med.
Mattias Heikki
Tycker du om Mattias Heikkis texter på hemsidan?
Visa det genom att swisha en liten ”kaffepeng” till KIF.
123 601 38 41